Too-Ticki goes political

Migration och Integration stod budgetåret 2014 för ca 2,5% av statens beräknade utgifter. Det motsvarar ungefär statens beräknade skatteintäkter för alkohol- och tobak samma år. Eller koldioxidskatten. Jag skulle gärna öka båda dessa skatter omgående, för att täcka utgifterna om frågan enbart handlade om ekonomiska prioriteringar. Det skulle säkert både folkhälsa och miljö må bra av dessutom.

Men frågan om migrations- och integrationspolitiken är nog inte främst ekonomisk. Tyvärr, kan man kanske konstatera. För då hade det självklart funnits många bra lösningar och omprioriteringar man kunde göra. Nej, hela frågan handlar om hur vi ser på världen, andra människor och oss själva. Hur vi ser på våra och andras färdigheter och rättigheter. Hur vi ser på framtiden. Djupt existentiella frågor. Och högst aktuella här i vårt land. Mellanmjölkens land. Svennebanan-land. Yllekoftornas land. Jantes land. ”Mitt” land…

olika-lika

Fast det är lättare att prata om pengar, siffror och statistik än om våra grundläggande värderingar. Eller om våra rädslor, vår egoism, vår osäkerhet och förvirring inför allt som händer i världen och det vi inte förstår. Om vår känsla av maktlöshet och förtvivlan. Möjligen börjar vi prata lite retoriskt inlindat om ett anonymt ”vi och dom”. Vi som räknas först och dom som räknas sen. Om det blir något över. När vi har bestämt vilken nivå vi själva har medfödd rätt till. För att vi fötts just här och av rätt föräldrar. För att våra föräldrar, och före dem far- och morföräldrar, slitit hårt för just vår skull och byggt det här landet åt just oss. Eller för att ännu äldre förfäder drog ut i världen och delvis idkade handel och delvis skövlade andras länder så framgångsrikt. Eller för att vi var här först och dom andra kom sen. Eller nåt.

vi-och-dom-460x253

Fast ”vi” var nog inte ens här först egentligen, om vi med ”vi” pratar typ svennebanan-gänget och andra helyllesvenskar. Samerna var nog före. Här i norr i alla fall. Och de flesta av oss är nog egentligen rätt halvruttna bananer och tveksamt ”svenska” om vi släktforskar lite. Själv är jag både finsk, tysk och belgisk. Fast de är ju bitvis rätt fint folk i och för sig och duger nog i många sällskap. Fast även bland oss ”svenskar” här och nu, så kom faktiskt en hel del hit senare än många av de där andra som ska ha kommit först sen. Trassligt. Min egen 9-åriga son till exempel, har verkligen inte varit här ”före” särskilt många av de där ”andra”. Fast han kom kanske rätt väg när han borrade sig ut via min vagina istället för att ta en överfylld båt över Medelhavet, eller liggandes gömd i en container eller lastbil? Tur för honom då. Möjligen lite mer smärtsamt för mig kanske. Men vad tusan, det bjuder jag på.

Värre är det med skattepengarna, enligt en del. För att ta del av dessa krävs nämligen rätt påbrå. Åtminstone tills man bevisat sig genom att dra sitt strå till stacken ordentligt. Något som dock inte krävs om man har rätt påbrå. Då kan man gå både sjuk och arbetslös direkt nämligen, och det helt utan att det är konstigt. Eller leva på mamsen och pappsen tills man är 28 år istället för att utbilda sig till något man inte känner för. Påbrå är alltså viktigast. Det ger rättigheter. Det är kanske tur att åtminstone en anfader på min pappas sida på 1600-talet var bagare och mjölnare i Stockholm. Ja, faktiskt den högst taxerade borgaren på Ladugårdslandet (nuvarande Östermalm) när det begav sig. Dessutom ska han ha varit den förste som började baka saffransbröd kommersiellt i Sverige, enligt uppgifter från senare delen av 1700-talet. Så jag har rättigheter. Inte minst att äta lussekatter. En helsvensk tradition. Eller ja, egentligen tysk. För det var där i faderns hemland bagare Mårten Kammecker hämtat inspirationen. Deutschland über alles.

Men hur som helst, att fly undan förföljelse, försöka överleva, drömma om en bättre framtid för sig själv och sina barn, det ger i alla fall inga rättigheter. Inte ens för den som är beredd att bidra och göra rätt för sig så snart det är möjligt. Det ger inte rätt till något vi andra har slitit ihop till genom vårt hårda arbete och vår skatt. Ja, inte alla då, för vissa har ju faktiskt inte gjort så mycket om vi granskar det närmare. Men det rår de ju inte för. Det kanske till och med beror på de där andra som kommer och tar deras jobb? Ja, när de inte är enbart tärande då, förstås. Ett är då säkert. Rättigheter har vi äkta svenskar och riktiga skattebetalare oavsett, för vi har ju i under alla omständigheter kommit hit via rätt vagina. Yes box, jajamen. Oljad bana rätt in i Välfärdslandet.

orättvisa_nysvensk

Ett vanligt retoriskt skrämselskott när man vill visa på det orimliga i vår flyktingpolitik eller vårt sätt att öppna oss för människor som vill hit, är att påstå att Sverige inte kan vara ”den som tar emot alla flyktingar, räddar världen eller tar hand om andra länders problem”. Nä, det är förstås sant. Men sant är också att t.ex. 81% av världens flyktingar (enligt UNHCR’s rapport och statistik för 2012), togs emot av världens utvecklingsländer. Alltså inte av något land i den rikare och mer utvecklade delen av världen – vare sig Sverige eller annat. Pakistan däremot, var 2012 det enskilda land som tagit emot mest flyktingar. Ofattbara 1,6 miljoner. Till Sverige hittade samma år futtiga 43 887 personer som sökte asyl. Det motsvarar 3,5% av antalet flyktingar i Pakistan. Även sett till BNP tog Pakistan emot flest 2012, följt av Dominikanska republiken, Kongo och Kenya. Sverige låg på blygsamma plats 58, sett till andel av BNP. Jämför man BNP per capita har pakistanier endast 7 % av svenskars. Inte ens sett till mottagande i förhållande till befolkningsmängd är Sverige ”bäst”. Det är Jordanien, följt av Thad och Libanon.

Så. Sant är alltså att de redan relativt sett fattiga länderna hjälper och tar emot flest flyktingar, medan människor i rika länder som Sverige anser det ”orimligt” när 0,2% av världens drabbade lyckas ta sig ända hit och vill ha sin asylrätt prövad. (Varav dessutom endast 15 000 personer, d.v.s. 0,09 % av alla på flykt 2012, slutligen fick asyl här…) Detta är fakta.

Fakta är även att vi i Sverige behöver få hit folk för att ens kunna klara vår framtida arbetskraftsförsörjning och den välfärd vi är så måna om. De ”händer och huvuden” som efterfrågas i vård, skola och omsorg kommer t.ex. inte att gå att hitta enbart bland våra sk ”ursvenskar i helyllekoftor” – det visar demografiska prognoser alltför tydligt! Vi har en åldrande befolkning och allt färre skall bära allt fler, både i samhällsekonomin och rent praktiskt. Vi har dessutom ett problem när det gäller vilka jobb och yrken många svennebananer vill ha och är beredda att utbilda sig till. Det finns en stor mismatch mellan behov av kompetens och tillgänglig kompetens. Vi har arbetslöshet och kompetensbrist samtidigt. Ingen särskilt lysande kombo.

lediga tjänster

Jag är inte som en del kanske tror naiv och blundar för utmaningarna i vårt land. Vi behöver t.ex. absolut organisera mottagandet av människor från andra länder, och hantera integrationen i vårt samhälle enormt mycket bättre än vi gör idag. Vilket inte bara är en myndighetsfråga utan kommer an på oss alla. Och det är möjligen där vi borde börja diskutera mer på allvar, så här en bit in på 2000-talet!? Vi behöver även rent generellt skapa mer utrymme för mångfald, både när det gäller lösningar kring företagande, boende och olika sätt att leva. Vi behöver minska byråkrati, kostsam administration och tungrodda och stela kontrollapparater. Vi behöver tänka nytt och framåt och inte gammalt och bakåt, i någon slags nationalromantisk illusion om ”folkhemmet” där alla är och gör lika. Vilket inte ens var en sanning då. Och vi behöver framför allt mindre av skrämselpropaganda och felaktiga orsakssamband när vi ska diskutera dessa prioriteringar och nödvändiga politiska lösningar!

Sveriges framtidsutmaningar ligger inte i huruvida vi tar emot flyktingar och invandrare eller inte. Men möjligen på vilket sätt vi gör det!

Mänsklighetens bästa chans är – och har nog alltid varit – just förmågan till medmänsklighet och samarbete. Inte främlingsfientlighet och protektionism. Jag hoppas och tror att människor i vårt land kommer inse det i tid, och börja jobba tillsammans för VERKLIGA lösningarna på framtidens utmaningar. Istället för att hänge sig åt pseudolösningar, retorisk ringdans eller ännu värre – skrämselpropaganda.

Jag avslutar som alltid med att allting är väldigt osäkert – inte minst framtiden – och det är det som gör mig lugn. Även om jag just idag är upprörd.

Kanske har jag pms?

/Annika

 

Facebookfasta – verkligt livgivande eller social död?

Den 11 juni 2014 gick jag för första gången sedan jag gick med i Facebook 2007 in i vad jag kallar för en ”Facebookfasta”. Vilket innebär att jag självmant avstår från att ta del av flödet och interaktioner där, som en slags renande process. (Jag har dock delat en liten personlig filmhälsning via Photo Booth samt en Instagrambild skall erkännas, dock utan att själv ha varit inne aktivt på sidan. Och även denna blogg lär bli synlig där.😉 )

Det har idag gått drygt tre veckor utan att jag öppnat vare sig hemsidan eller mobilappen. Big deal? Nej, egentligen är det väl inte det. Men ändå är det rätt intressant som ett slags socialt, psykologiskt och pedagogiskt experiment. Tänk att bara för drygt 10 år sedan levde vi alla helt utan detta påfund för social interaktion, och idag är vi över en miljard mer eller mindre dagliga användare – galet! Det har förstås förändrat en hel del i vardagen och i mitt eget sätt att förhålla mig till omvärlden. Och att nu ta paus ger möjlighet till lite reflektion och distans.

Nåja. Vad har det här beslutet fört med sig och vad lägger jag märke till?

Jo, för det första har jag haft mer tid och energi till annat än att fastna framför datorn eller mobilen, i tid och otid. Vilket lett till att en del vardagssaker faktiskt blivit gjorda mer naturligt, som jag annars i många fall kanske skulle ha prokrastinerat/skjutit upp. Det kan vara allt från tvätthögen, till den där utrensningen i förrådet eller till och med en sådan sak som att ta mig tid att leka kurragömma-tagen med min son och hans kompisar. Rätt hemskt egentligen? Nu har jag ju gjort sådant förr också, men utan den där tillflyktsorten att ta till i form av datorn/mobilen när man är trött, så har det liksom blivit mer självklart.

För det andra är det väldigt många kontakter som nu är helt obefintliga. Många som jag inte vet vad de gör, hur de mår o.s.v. Och många som antagligen skulle försvinna helt ur mitt liv på sikt om jag inte återvänder till Facebook – eller själv aktivt gör något annat för att åtgärda det? Med andra ord tror jag det finns många, som antagligen aldrig själva skulle göra något för att upprätthålla en eventuell relation till mig. Egentligen. Vilket jag blir mer medveten om nu. Något som även väcker frågor kring min egen betydelse i olika sammanhang och i olika människors liv.

För det tredje förskjuter fastan förstås en hel del fokus rent mentalt. Vi människor fungerar ju så att de intryck vi bombarderas av också sätter mycket av agendan för våra egna reaktioner och gensvar, så väl i form av handlingar som tankar. Och är det något sociala medier bidrar till är det väl ett konstant bombardemang av vitt skilda intryck och perspektiv, från alla håll och kanter!? Högt och lågt, personligt och ytligt i en salig blandning. Låt vara att vi gärna inbillar oss att det är vi själva som styr och sätter agendan genom val av vänner, gillasidor och grupper vi deltar i.

Och även om man naturligtvis bara sveper över mycket, kanske trycker hastigt på gilla- eller delaknappen innan man scrollar vidare, så blir de saker man läst och tagit del av och de Facebookprofiler man interagerar med en del av den upplevda verklighet man bär med sig. Och därmed förhåller sig till. Lägger man mycket tid på att hantera sina ”relationer” och flöden på Facebook tar det givetvis mentalt och tidsmässigt utrymme från ens övriga liv, och alternativa sätt att interagera. Medvetet eller omedvetet.

Enligt en läsvärd artikel på NE.se har förresten Facebook undersökt just hur användarnas kontakter med deras vänner ser ut. Det visar sig överensstämma väl med den så kallade ”Dunbars siffra”, som är en teoretisk övre gräns för hur många människor en person klarar av att aktivt hantera och ha stabila, personliga sociala relationer till. Gränsen brukar sättas till 150 personer. Det visade sig att en facebookanvändare med 500 vänner i genomsnitt kommunicerar med 20 av dem och har tät kontakt med ungefär tio. Samtidigt kommunicerar man över huvud taget inte alls med 96 procent av dem, enligt undersökningen. Och i många fall där det finns en kontakt är den inte heller ömsesidig.

Vid en snabb enkel rekapitulation av min egen närvaro på Facebook kan jag konstatera att det där nog stämmer rätt bra, faktiskt. Även om jag tror att jag i alla fall stundtals legat lite högre än 20 i mina egna försök att odla kontakter och vara ”en god Facebook-vän”…

Men hur är man en god vän på Facebook jämfört med i andra sammanhang? Är det någon skillnad? Vad krävs ens för att genuin vänskap eller åtminstone genuina relationer ska utvecklas?

Sådana som är hållbara och får oss att anstränga oss mer än via enbart ett och annat knapptryck, där bakom skärmen? När är det en ömsesidig relation som faktiskt finns och upplevs på ett mellanmänskligt plan? Och när är det bara en illusion som kanske endast uppstår inom den ene – kanske inom mig? – men egentligen har svag förankring i en yttre verklighet? Kanske är det ingen skillnad alls jämfört med så kallade IRL-relationer och interaktioner, utan de har precis samma psykologiska och intrapersonella spelplan? Jag vet inte. Men funderar en hel del.

Jag själv tycker att jag i många fall verkligen lyckats förena och överbrygga gapet mellan sociala medier och den ”verkliga” världen, i betydelsen fysiskt eller verkligt relationsskapande. Och jag upplever numer ett i många fall rikare och mer utvidgat kontaktnät även utanför Facebook. Men samtidigt, om man ser till investeringen i form av fokus, tankemässig närvaro och det utrymme det tagit i mitt medvetande, så vet jag inte om det egentligen varit så effektivt?

Givetvis har jag fler bekanta och kontakter som har ett hum om vem jag är och en bild av mig, helt eller delvis, utifrån min Facebook-närvaro. Flera frön till potentiella vänskaper om jag bara hade tid att odla dem, finns där säkert också. Och självklart är allt detta både uppskattat och värdefullt på sitt sätt. Men så var det det här med Dunbars siffra och vår uppenbara mänskliga begränsning i att hantera sociala och djupare relationer i allt för stora antal.

Så frågan är om det verkligen medför tillräckligt mycket positivt i mitt liv att ha en hög Facebook-närvaro? Eller sätter det omedvetet agendan för mitt eget sätt att förhålla mig till människor och världen runt omkring, på ett sätt som urholkar något annat, mer genuint?

Jag har inget bra svar. Men bara att jag funderar på detta just nu, säger mig att jag inte är helt säker på att det är värt det. Jag är inte helt övertygad om att jag vill att verkligheten i mångt och mycket fortsätter både silas och delvis definieras via Facebookflödet? För även om det naturligtvis är långt ifrån det enda jag tagit del av eller det enda som format min egen ”värld”, kan jag konstatera så här under fastan att det nog varit en större del än jag många gånger varit medveten om eller velat erkänna…?

Så. Att Facebooka eller icke Facebooka, det är frågan? Sannerligen ett problem och en frågeställning märkt ”2014”… Och jag tror att jag verkligen behöver den här ”fastan” för att bättre komma i kontakt med svaret för min egen del. Det känns lite som att få en social tarmsköljning. Först lite obehagligt, något om ger lätt illamående och sätter fart på massa inre processer. Massa skit blir utrensat. Jag får sedan chans att sakta och lite försiktigt selektivt börja förse mig med verklig näring igen. Kanske kommer jag inse att vissa ”sociala måltider” bör jag hoppa över framöver för att må bra, medan andra verkligen gynnar min egen långsiktiga sociala hälsa?

Vad av detta som verkligen finns på Facebook och vad jag bättre hittar på annat håll är i nuläget osäkert. Men det gör mig lugn på sitt sätt. Allt är möjligt och inget är självskrivet. Det är okej att jag ställer mig dessa frågor. Jag är okej. Jag finns och lever. Oavsett Facebook. Du med.

Har du läst detta och själv fått några tankar kring det jag skrivit om, så dela gärna med dig här i bloggen!

kram
Annika

Att fejka eller inte fejka, det är frågan?

Jag vet inte om just du känner igen dig, men ibland kan åtminstone jag känna mig så himla onödigt komplicerad. Som om själva min person bara krånglar till saker i onödan liksom. Suck.

Ett aktuellt exempel. Jag har precis varit på en underbar veckas semester i Danmark med lilla familjen. Toppenväder, toppensällskap i form av bästa mannen och bästa sonen, toppenmat och toppenupplevelser rakt igenom. Inga ohejdade urladdningar eller egentliga semesterbråk, inga kroppsskador eller sjukdomar och inga missöden i övrigt att tala om. Ja, om man nu inte räknar att jag ena kvällen råkade tappa familjens Ipad i asfalten så att skärmen sprack, bara för att dagen efter tappa min egen Iphone lika illa… Men ändå, i övrigt en riktig drömsemester som var både efterlängtad och oerhört välbehövlig.

IMG_1168

Väl hemma laddar jag över semesterbilderna till IPhoto precis som vanligt, och delar även en rejäl drös till Facebook. Också precis som vanligt. Och det är då det plötsligt slår mig. Mitt liv är ta mig tusan både redigerat, retuscherat, censurerat och kanske till och med regisserat!? Och kanske inte bara på Facebook och i andra sociala medier – utan på riktigt! Hela tiden. Plötsligt trycker jag till stämpeln på mig själv där i pannan, hårt och skoningslöst – FEJK!!! Pa dam! Smock! Så slår den till på nytt, liksom bara för att jag inte ska kunna missa det – BLUFF!!!

Ja, det är sant. För visst valde jag bort de där bilderna där mina förhatliga kvarvarande valkar runt midjan syntes som värst? Och de där i övrigt fina bilderna på resten av familjen eller något annat minnesvärt motiv, där mitt stackars risiga och allt tunnare hår lagt sig som ett skatbo? Eller de där bilderna då någon av oss såg lite småsur eller uttråkad ut? Eller bara allmänt trött och sliten med mörka ringar runt ögonen, eller svullen kran mitt i fejset…  Men, vad gör man inte för att höja semesterdokumentären till en nivå som upprätthåller rätt image av ”det perfekta livet”. Eller?

IMG_8084Fast semestern VAR ju perfekt, tänker jag tyst till mitt försvar. Vad nu ”perfekt” är? Den var min, i alla fall. Min och min familjs. Den var vår där på morgnarna på hotellrummet, när påsarna under ögonen var som värst och ingen egentligen ville gå upp. Trots att vi sett fram emot och tillsammans planerat dagens utflykter. Den var vår när sonen hällde 7 ton ökensand i hotellsängen, vägrade borsta tänderna och svor som en sjörövare åt oss föräldrar, p.g.a. alltför generöst med godis och läsk i kombination med sena kvällar. Den var vår när sockerdjävulen brutalt kastade av även mig från mina höga LCHF-hästar och gav mig svullna ben samt pruttsjuka. Och 2-3 ovälkomna extrakilon igen. Låt vara att det var gott att frossa i hotellefterätter och glass!

IMG_7926

Och semestern är vår när vår egen mänskliga kopparspiral till son, natt efter natt kilar in sig mellan oss i hotellsängen…

IMG_8824Men det är komplicerat att vara jag ibland. Stämpeln i pannan har slagit till och låter sig inte tvättas bort med några enkla, ursäktande tankar. Nej, insikten om hur mycket som jag ändå tillrättalägger, censurerar eller omedvetet förskönar finns där. Även om jag försöker vara uppriktig och autentisk. Vill vara det. Vill blotta hela människan inom mig. Ja, kanske inte hela. Men i alla fall inte medvetet luras, fejka eller bluffa att jag eller mitt liv är si eller så.

Frågan är var den där gränsen mellan medvetet och omedvetet fejkande och bluffande egentligen går? För nog tusan kan jag konstatera att det är lätt att falla dit, inte minst i de sociala medierna där man har makt att framställa sig själv och sitt liv som man vill, i mångt och mycket. Inbillar man sig i alla fall. Men är det skillnad på att gå till frissan och blondera håret för att framstå som blondin fast man har råttfärgat skithår, och att rapa kloka floskler på Facebook eller lägga upp idylliska semesterbilder? Jag vet inte. Kanske är hela livet bara en charad? Ett skådespel där vi regisserar oss själva och våra omständigheter efter bästa förmåga?

Ja, jag krånglar sannerligen till saker i onödan ibland, det gör jag verkligen. Vi har ju bara haft en liten oskyldig semestervecka i Danmark, för guds skull!? Och så gör jag det till en filosofisk hästspark i min egen panna… Vart kom den ifrån? Suck.

Men vi hade det faktiskt bra på riktigt, i alla fall.🙂

IMG_8212

Med soliga semesterhälsningar!

Annika

Meningen med livet

Finns det något jag tror alla människor alltid har haft gemensamt, genom såväl historien som inom olika kulturer och i olika delar av världen, så är det sökandet efter meningen med livet. Big issue, guys! Ska jag verkligen blogga om en sådan sak – eller är det kanske att begå viralt självmord? För att leka lite med ämnet…

Tänk att något så ofrånkomligt och naturligt som att ha fått ett liv att förvalta, kan skapa så enormt många, djupa och svåra frågor, att vi drivs att både söka och till och med ifrågasätta meningen med det? Har det hänt dig någon gång? Jag har nog funderat på det här lite nu och då hela mitt liv. Inte så att jag någonsin känt att livet är meningslöst eller att jag är deprimerad på riktigt, eller så. Men ändå har frågan många gånger gripit tag i mig. Vad går allt ut på? Finns det någon verklig mening, där bortom, bakom, under eller över alltihop?

Jag har faktiskt ingen aning. Men jag har i alla fall kommit fram till att det är värt att utforska. Och kanske är det just det som är poängen? Att utforska vad meningen med åtminstone just mitt eget liv är? Det kanske räcker så. Och i takt med att åren går och man samlar mer och mer erfarenheter, insikter och kanske i viss mån även visdom, så tänker jag mer och mer att det handlar om vad jag VILL att meningen med mitt liv ska vara. Det ger rätt sköna, befriande perspektiv. Mindre krampartade och förtvivlade, liksom.

En annan sak som också ofta slår mig, är att människor som någon gång tvingas stå öga mot öga med sin egen dödlighet, ofta gör förändringar i sina prioriteringar och vägval. Börjar lyssna på en annan röst inom sig, och söker nya vägar. Inte sällan mycket mer avskalade från jakt på yttre bekräftelse. Jag vet inte om det gäller i det här fallet. Men jag blev väldigt förälskad i Bowies nya låt som just kommit ut efter tio år av tystnad. Avskalat, naket, okonstlat. Han försvann från rampljus och media helt efter att ha segnat ner under en konsert i en hjärtinfarkt.

Vad som verkligen är meningen med livet är osäkert, men på något sätt gör det mig lugn.

2013 kan bara bli bättre!

Hahaha…det är ju smått fantastiskt vilken bloggsuccé jag är! Det är högst osäkert om det kan bli så mycket bättre. Men ändå, heja mig!😀

Gott Nytt År allihopa! (Ja, ni 6-7 st – eller nå’t – som läser bloggen… Ibland, i alla fall. ;-))

Här är ett utdrag:

The new Boeing 787 Dreamliner can carry about 250 passengers. This blog was viewed about 1 800 times in 2012. If it were a Dreamliner, it would take about 7 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Kalla mig gärna Miss Lyckad!

Det finns många vägar till framgång. Och många definitioner på vad framgång är. De flesta är enligt mig rena bullshiten, faktiskt. På ren svenska. Eller ja, nu råkade det ju bli engelska i och för sig. Rena tjurskiten, då. Same, same, but different, som renskötaren sa…

success_failure

Jag vet förstås inte hur just din definition av framgång lyder, eller hur du bäst bör ta dig dit. Det vet bara du. Faktum är, att jag nog inte ens vet hur min egen lyder många av årets dagar. Och ännu mindre alla gånger vilken väg som vore bäst för mig. Kan det finnas något samband däremellan, möjligen? ”Om du inte vet vart du vill, hur ska du då ta dig dit eller veta när du är framme”, jada, jada, jada… Varför kan det inte bara få räcka med att veta var man INTE vill vara, undrar jag ibland lite obstinat? Bara det kan ju vara en konst att upptäcka, ju.

Nåja. En sak har jag i alla fall förstått och accepterat trots mycket inre motsträvighet. Alla vägar till framgång går via en rad misslyckanden. Eller egentligen är det ju inga misslyckanden, så länge man inte stannar kvar för alltid just där. Nej, det är bara tillfälliga anhalter för vila och återhämtning – och kanske lite ny kartläsning – där på vägen mot framgång. Allt är bara mer eller mindre bra resultat på vägen, så länge man inte gett upp helt. Först då är det ett misslyckande på riktigt.

PlanA

Jag har många mer eller mindre bra resultat på vägen när det gäller balans i livet. Och jag behöver återkommande stanna upp för en stunds kartläsning, på min egen väg mot framgång. Det är alldeles uppenbart. Som efter den här hösten till exempel.

Jag tyckte jag hade riggat det så bra, gjort min hemläxa ordentligt och visste vad jag ville och behövde. Hade begärt att få ut en massa innestående, outbetald övertid samt även 25% tjänstledighet för barn under 8 år. Allt i syfte att ge mig tid för egen återhämtning och påfyllnad efter en tuff vår med bl.a. min mors bortgång. Och tänk, ändå gick jag vilse! Igen. Trots min planering prejades jag in på någon förunderlig kostig, då jag inte i tid lyckades upptäcka bilen som kom emot mig på min sida av vägen…

Jag vet inte hur just dina bilar ser ut när de utan förvarning dyker upp ur dimman, på din egen utstakade körbana? Mina är ofta händelser på jobbet som kräver sin akuta hantering, och inte enkelt låter sig vare sig delegeras eller skjutas på. Oväntad slumpmässig revision från Ekonomistyrningsverket, neddragningar och varsel som ska hanteras inom organisationen, viktiga möten som någon annan plötsligt ändrar förutsättningarna för eller som inte blir av och därför stoppar upp annat, förändrade budgetförutsättningar, oväntade krav på kompletteringar eller underlag från myndigheter etc etc.

Fast ibland har det förstås varit stora lastbilar också, som ett företag som brinner ner, inbrott i hemmet och långtgående bankbedrägeri eller som under våren, en cancersjuk mamma som går bort med allt vad det innebär… Säkert helt normal trafik på livets väg, men ändå ack så svårt att anpassa körstilen till. I alla fall för mig. Undrar hur det kom sig att jag alls fick körkort, förresten? Eller har jag kanske inte det? Livet är kanske en enda lång övningskörning…

Ett-steg-narmare-korkortet

Hur som helst fick jag inse att jag tillåtit mig själv att hamna på en kostig igen, här under hösten. Därav bullshit-snacket i början. Jag som låg där snyggt och kontrollerat på L4:an (=Livsväg 4 för den som undrar), med nyservad bil och höll lagom hastighet och allt. Ändå hamnade jag alltså fel. Jag vet inte om det var bromsarna som slutade fungera, styrservon som la av eller om mitt signalhorn inte hördes? Något var det i alla fall som gjorde att en frontalkrock plötsligt var nära förestående.

Så sista veckorna före jul, julhelgen och ledigheten som just pågår, har handlat om att undvika detta scenario. Något som i mitt fall oftast sker bäst här ute på landet där jag i skrivande stund befinner mig, i naturens närhet och långt från såväl jobbet som stadens puls. Väl här kan jag försiktigt slå på vindrutetorkarna, för att åter få sikt genom rutan som kleggat igen av lerig sörja och allmän bull-shit, från den kostig jag råkade köra in på…

IMG_4237

Så nu har jag alltså tillfälligt pausat vid ännu ett misslyckande på vägen. En sida av mig hatar att erkänna det. För jag vill vara en som lyckas. Jämt. Med allt. Hela tiden. Jag vill vara oövervinnerlig, klara allt jag föresätter mig och lite till, rada framgångar på ett livets pärlband, gå på röda mattan och visa upp mig välputsad och i perfekt skick inför världen. Jag vill känna att jag lyckas. Vill vara lyckad. Ja, en sida av mig hatar verkligen att erkänna att jag mer eller mindre ständigt är långt ifrån den illusionen. Att jag oftast färdas på en kostig full av bull-shit. En sida hatar till och med att erkänna att det är en illusion. Vill tro att det verkligen vore möjligt att alltid lyckas.

Men en annan sida av mig tycker att det är det här som är livet. Och att det är perfekt att både erkänna och dela med sig av hur det är. Och absolut inget att vare sig skämmas över eller känna skuld för. Tycker att det är det mest naturliga och självklara i hela världen, och kanske till och med själva poängen med livets framgångsresa? Ja, att hamna på massa sketna kostigar, vricka fötterna i fallgroparna, tvingas göra u-svängar och allt som oftast stanna upp, torka av vindrutan och utforska livets karta på nytt, alltså. En del av mig tycker att det är alla misslyckanden längs vägen, som gör livet så spännande och möjliggör verklig utveckling. Att det är i dessa stunder jag är som mest i kontakt med såväl mig själv, som själva essensen av vad allt går ut på. Vad som verkligen är viktigt och värdefullt. Vad som är värt att sträva mot. Och inte.

Fallgropar

Inte så att jag menar att denna sida av mig dras till misslyckanden och söker efter trafiksituationer. Nej, snarare så att den fördomsfritt och kärleksfullt bejakar det som finns där bakom framgångsvägens teaterkulisser, och säger att det är här det verkliga livet pågår. Lev det. Omfamna det. Våga ta del fullt ut, som den livets artist och stjärna du är. L4:an är rak och lättkörd, men lämnar det mesta på djupet oupplevt och lockar endast en mainstream publik. Sök den roll som är skriven för dig, vilken det än är.

ellinor_roosevelt

Det är högst osäkert, om jag någonsin får några storroller i livet, eller når en scen som lockar mycket publik. Men det har nog aldrig varit min önskan heller, om jag tänker efter. Jag är nog mer för independent movies egentligen, om vi säger så. Och det är kanske där jag kommer göra min alldeles egna, speciella succé en dag. Kanske som Miss Lyckad? Någon som blir lyckad av att våga misslyckas. I sin alldeles egna independent movie som nästan ingen såg, men som ändå gjorde skillnad på sitt sätt.

Det är rätt osäkert hur det blir med den saken, men blotta tanken gör mig lugn!

you

Tid är allt vi har

Har precis läst ännu en fantastisk artikel från Jenny Eklunds blogg Mer effekt, denna gång skriven av gästförfattaren Mikael Jakobsson, förändringskonsult och intiativtagare till Viktigaste ledarskapet. Artikeln handlar om Steven Covey och hans arv till eftervärlden. För er som kanske inte hört talas om honom förut, är det mannen som står bakom världssuccén The seven habits of highly effective people, som gavs ut 1989.

Jag kan inte annat än buga och hålla med om i princip allt som artikeln tar upp, då det är en mycket bra och läsvärd summering. Det är så oerhört sant och viktigt att komma ihåg att visionen och målet är grunden, när det gäller att leva ett bra och meningsfullt liv eller att uppnå önskvärd effektivitet i tillvaron, liksom att det inte finns någon ”en-gång-för-alla-quick-fix”. Nej, Mikael har så rätt och skriver det så bra.

Men framgång, effektivitet, lycka och rikedom är inte något man kan uppnå och sedan behålla. De är tillstånd som kräver kontinuerlig tillsyn och handling om man vill behålla dem.

Det enda jag själv kan reagera på i artikeln är att tid omnämns som en bristvara. Jag tänker precis tvärtom. Tid är det enda vi hela tiden verkligen har, i alla fall så länge vi lever. Jag anser därför inte att man bör fokusera på tiden som vare sig problemet eller utmaningen egentligen, för den bara finns där generöst och demokratiskt hela livet. En mer utförlig utläggning om min syn på tid kan du läsa här, i samband med ett eget litet gästspel på Jennys blogg. Tiden och vår egen unika tillgång på energi är kanske de två enda grundläggande saker vi verkligen har att förfoga över.

Nej, problemet är att vi idag, snarare än i brist på tid eller något annat viktigt, lever i en tid av överflöd på en massa oviktigt. Och mycket av allt detta träder fram i förklädnad av att vara viktigt, för att lura oss. Hela vår kultur är översköljd av budskap som får oss att tro att vi behöver än det ena än det andra, för att leva ett bra och rikt liv. Allt från smartphones, nya jeans, fettsugning och hårförlängning till utlandssemestrar, karriär och 837 vänner på Facebook. Allt detta och mycket mer tvingar oss att ständigt göra massa delvis oönskade val och bortval i våra liv. Så det är inte tiden det är fel på, utan hellre vårt fokus och vår egen inre kompass.

Så även om jag inte delar artikelförfattarens utsaga att tid är en bristvara, så är jag helt och hållet överens om att vi alla behöver låta nödvändiga förändringar och personlig utveckling få ta tid. Och att det vi först och mest behöver fokusera på, är våra inre drivkrafter i form av visioner och värderingar. Hur långt på min egen livsresa jag hinner innan min ”tid är ute” är förstås högst osäkert. Men det känns inte heller så viktigt att veta. Det är långt mycket viktigare för mig, att sluta lägga tid på allt det där som egentligen är oviktigt. Utifrån den jag är. Och på den resan har jag redan kommit längre än jag trodde bara för några år sedan.

Det gör mig lugn.🙂

Med frustrationen som drivkraft

Har du någonsin varit frustrerad? Så där att det kryper i hela kroppen, hjärnan går i spinn men utan att du riktigt kommer någon vart, och kroppens eget alarmsystem signalerar oroväckande? Stress, vanmakt, rädsla, ilska, uppgivenhet, kampvilja…typ. Du är inte ensam. Jag är inte ensam. Vi är många. Somliga vet själva om det redan, andra är fortfarande i förnekelse. It takes one, to know one – och jag ser detta lite varstans runt om mig. Oavsett om det beror på en personlig läggning, ett miljömässigt arv eller olyckliga omständigheter och yttre förutsättningar, så behöver man hantera stressen och frustrationen när den uppstår. Annars kommer kroppen och det undermedvetna ta över och göra det åt en. I mitt fall orsakade en rad händelser på relativt kort tid t.ex. att jag fick stressutlöst ångest, som jag lever med sedan 2010. Läs gärna mitt blogginlägg om hur jag vänt det till något konstruktivt här. Stress, som egentligen är en sund och nödvändig överlevnadsfunktion, har gått och blivit en av samhällets kanske mest allvarliga folksjukdomar. Och osund stress skapar stor frustration.

Så vad gör du när frustrationen gnager och gör sig påmind? Stoppar du huvudet i sanden, fortsätter som vanligt och väntar på att det går över? Eller skickar du kanske upp frekventa nödraketer, i hopp om att någon ska komma till undsättning? Eller tar du till överslagshandlingar och flyr in i andra, helt oplanerade sysslor och projekt, för att undvika konfrontation med det som egentligen gnager? Liksom i ett fåfängt försök att lura stressen och frustrationen genom en kvasi-funktionell undanmanöver? Har du lyckats någon gång? Jag menar, VERKLIGEN lyckats, bestående och långvarigt? Grattis i så fall – du är troligen ett ämne för Nobelpriset…

Det jag har kommit fram till – och som troligen är skälet till att jag fortfarande har huvudet upp och fötterna ner – är att det i all stress och frustration finns något vi kan kalla ”windows of opportunity”. Det är helt enkelt tillfällen när inre och yttre omständigheter ger oss förutsättningar att själva bryta oss ur stresspiralen, och den destruktiva spinn vi befinner oss i. Enligt min erfarenhet sammanfaller inte sällan dessa ”möjlighetsfönster” med stunder av just stegrande, för att inte säga maximal frustration. Och jag tror inte det är en slump. Tvärtom har jag börjat förstå att – i alla fall för mig – är frustrationen det bränsle jag har att använda mig av för att våga mig ut genom fönstret! Så om stressen är det som bryter ner mig, får mig att tappa energi, självförtroende, självkänsla, glädje, kreativitet och ork, så är frustrationen det som ändå mitt i alltihop kan ge mig kraft och förmåga att göra något åt det hela. En källa till reservbränsle, helt enkelt. Finurligt, eller hur?

Så idag, när frustrationen knackar på dörren, tänker jag att det är en drivkraft för att kasta mig ut i det okända, där nya möjligheter finns. Jag har just genomlevt en vår, då jag trots vädjan om mirakel till slut fick lov att vaka vid min cancersjuka mammas dödsbädd. Och tillsammans med syskonen har jag sedan dess försökt trygga upp tillvaron för en pappa just diagnosticerad med Alzheimer, samtidigt som jag hela tiden jobbat 110% med verksamhets- och ledaransvar  – och dessutom försökt räcka till för egen son och make. Frustrationen har stundom stegrats till bristningsgränsen. När ska jag någonsin få känna att jag räcker till? Hur ska jag över huvud taget få tid för mig själv, mina drömmar och behov? För vems skull sitter jag här i år igen, med massor av outtagen komptid efter sena kvällar och en hel del nätter? Är jag inte värd mer? Något bättre? När får jag något tillbaka själv, av allt jag ger? Och då menar jag inte en klapp på axeln, frågor om nya, smickrande uppdrag eller fler uppgifter. Nej, jag menar egen stimulans, förutsättningar att känna tillfredsställelsen i väl utfört arbete, möjligheten att hinna reflektera, vara kreativ, göra verklig skillnad och få växa i just mina kompetenser. Och att somna gott på kvällen i vetskap om att det jag gör, på samma gång verkligen är meningsfullt.

Ja, bränslet har blivit allt mer lättantändligt och förutsättningarna för ”windows of opportunity” har successivt blivit allt gynnsammare. Så plötsligt var jag bara där – med lite extra hjälp av coachning via Shift (coachning är något jag varmt kan rekommendera alla som inte provat). Vilket alltsammans nu lett till en del drastiska åtgärder, som att begära delvis tjänstledigt, söka några kurser jag länge velat läsa på universitetet samt ett utforskande av egna företagsmässiga idéer genom utbildningen Digitala Affärsmodeller. Vilken jag för övrigt också varmt kan rekommendera! Vart allt detta kommer ta mig är förstås ännu osäkert. Men jag har i alla fall använt min frustration som drivkraft för att hoppa ut genom ett okänt fönster – och med lite tur innebär det nya, spännande möjligheter framöver.

Jag avser nu inte att försöka göra sken av att jag välkomnar stress och frustration i mitt liv. Nej, sannerligen inte. Jag kan villigt säga att jag gärna skulle vara utan den, hitta en gyllene väg att gå som gör att jag aldrig hamnar där igen. Det är dock högst osäkert om jag någonsin kommer finna en sådan väg. Och kanske behövs det inte heller?

Den tanken gör mig lugn.

Sen kan man ju alltid krydda det hela med en trevlig snackis-kväll ute i goda vänners lag också (you know who you are, chicks!) – då blir man så här glad och frustrationsfri!😉