Samhällets ansvar eller samhällsansvar?

Jag blir så upprörd och på samma gång djupt förtvivlad. Dagligen läser och hör man kritik mot samhällets olika institutioner och att de brister i än det ena, än det andra. Nu senast är det socialtjänsten som brustit i stödet till den familj som den nyligen mördade 4-åringen har levt i. Mamman sägs ha sökt, men inte fått hjälp. Socialtjänsten har enligt utsago bedömt att grund till stöd saknats tidigare. Och kritiken i media flödar, naturligtvis. Och kanske med all rätt, vad vet jag?

Ändå kan jag inte undgå att bli så förbannad. Vad tror vi människor egentligen? Tror vi verkligen att vi kan skapa samhällsinstitutioner som tar över och löser alla våra mellanmänskliga problem? Så att vi själva ska kunna segla runt evigt ansvarsbefriade? Den enda verkliga medmänsklighet som finns och kan ge oss trygghet är den som uppstår i verkliga, mänskliga relationer, där människor aktivt väljer att se varandra, respektera varandra och mötas på riktigt, i ömsesidig respekt.

Det innebär ett samhälle där människor ingriper där – och när – de ser att någon har det svårt eller tar skada. Och särskilt då i fallet barn och ungdomar, som kanske mer än andra kan behöva många olika medmänniskors engagemang. Kanske i form av att man erbjuder sitt stöd, griper in, lägger sig i eller på annat sätt gör allt man förmår för att agera medmänskligt.

Men nej då, vi i Sverige 2011, vi skriker efter ”samhället”. Men vem är det då? Samhället. Ett system, regelverk eller en institution kan ju aldrig ersätta människors engagemang och medmänsklighet. De kan inte göra någonting utan människor, både däri och runt omkring, som agerar. Och ju längre bort, ju mer samhällelig, institutionell och opersonlig relationen blir, desto troligare att stödet uteblir. Oavsett vackra ord och ambitioner. Oavsett lagar och regelverk. Svårare är det inte.

Därmed inte sagt att samhällets institutioner, våra lagar, regelverk, föreskrifter eller formellt upprättade lösningar på olika samhällsproblem är onödiga, överflödiga eller verkningslösa. Nej, det menar jag inte. Men det kan inte ersätta vårt medmänskliga ansvar, vårt medmänskliga engagemang eller vårt behov av människor i vår närhet som bryr sig. Vare sig man känner varandra eller ej, sedan tidigare. Vare sig det är ”mina barn eller dina barn”, min granne eller din granne.

Vi har alla ett gemensamt ansvar för hur vårt samhälle ser ut, hur människor mår i vardagen och vad som dagligen sker i det mellanmänskliga rummet. Inget samhällssystem, ingen politik, inga myndigheter, institutioner, organ eller lagar kommer någonsin att kunna lösa alla mänskliga problem. Det har alltid varit och kommer alltid att vara människor som gör det. Det gör oss både oerhört sårbara och oerhört trygga.

Och det både börjar och slutar med dig och mig.

Annonser

Härligt om du vill bidra med dina tankar kring det jag skrev!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s