Med rätt inställning

Tänk, med rätt inställning kan det mesta bli helt fantastiskt! Helt ärligt.

Man kan ju tycka att 23 år är tillräckligt för att hinna planera ett bröllop värd den kärlek och det kompanjonskap som ska celebreras. Och för de flesta vore det nog så. Men varför vara som andra, när vi kan vara oss själva? Typ. Och alla som känner oss vet förstås att vi är alldeles fantastiska. När vi väl dyker upp, vill säga. Vilket vi nästan alltid gör på ena eller andra sättet. Bara inte riktigt samtidigt som de flesta andra… Men sitt eget bröllop bör man väl ändå kunna planera in så att man är väl förberedd och i tid, eller?

Att gifta sig är för de flesta något stort. Något som har ett alldeles speciellt och magiskt skimmer över sig. Närmare sagornas drömvärld är väl svårt att komma, gissar jag? Åtminstone är det väl så för många tjejer, uppvuxna bland Barbiedockor, prinsessor och allehanda hjältesagor med någon form av prins eller riddare på vit häst. Ja, även en sportande tomboy och stalldoftande hästtjej med skrubbsår och blåmärken samt ständig skit under naglarna, har nog en släng av bröllopsromantik med sig i bagaget. Tänk att stå där, vacker som en prinsessa för en dag, i sin åtråvärda oskuld och bara låta kärleken flöda så att tårarna rinner på alla tusentals anhöriga och vänner…ja, eller nå’t sån’t? Typ.

Hur som helst, min poäng är att vigsel och bröllop liksom har en aura över sig som kräver sin självklara respekt. Och därför sin planering. Det var just där problemen började… Alltså, vid vår elfte gemensamma nyårsafton som ett par – lagom till millennieskiftet – förlovade vi oss, och alla trodde väl att ett bröllop var i antågande. Men något kom i vägen. Igen och igen. Bl.a att sambons företag brann ner till grunden och gick upp i rök. Runt omkring oss hann hur som helst både släktingar och många vänner såväl gifta sig som skilja sig, mer eller mindre på löpande band. Medan vi liksom bara hade fullt upp ändå.

Efter 17 barnslösa år fick vi så äntligen en liten son år 2005, och då tänkte väl alla att det borde vara dags, inklusive vi själva. Vi hade ju varken samboavtal, testamenten eller annat i ordning och det skulle ju vara bra med trygghet i det ”jurididiska”, sas det. Men något bröllop blev det inte. Amning, nattvak, blöjbyten, företagande, övervikt och en massa annat gjorde att det liksom bara inte blev av. Det vi dock fortfarande hade var djup vänskap och kärlek, trots att vi gått igenom många svåra perioder och prövningar tillsammans. Och så förstås kommit sist till en hel del födelsedagar, bröllop, dop och begravningar längs vägen…

Så till slut tänkte vi 2010, att nu ska vi väl ändå slå till. Ja, det ska vi verkligen! Sagt och gjort, hindersprövning inlämnades och eventuellt släktskap undanröjdes, liksom redan befintliga äktenskap (dööhh!?). Men ett litet inbrott och en tråkig bankbedrägerihärva råkade komma emellan och vända upp och ner på tillvaron, och ut och in på byxfickorna… Jahapp, vad nu, ett fattigmansbröllop kanske? Ett knappt år senare, d.v.s. 2011 och faktiskt precis ytterligare elva nyårsaftnar efter vår förlovning, tyckte vi ändå det var dags med ett nytt seriöst försök. Vi gjorde om hindersprövningen som förfallit, och tänka sig vi var fortfarande varken släkt eller gifta!? Så bra!

Vi tänkte att ett privat och enkelt vinterbröllop på nyårsafton kunde ju vara mysigt. Men så kom plötsligt både november och december att handla om åldrande föräldrars sjukdom och behov av praktisk flytthjälp, och hysteriskt mycket på jobbet, och… Ja, same old story alltså, saker liksom kom i vägen på något konstigt vis. Jag klagar inte och gjorde både medvetna och frivilliga val, utifrån såväl hjärta som hjärna. Vilket, där och då, liksom inte riktigt lade så mycket fokus på en kommande vigsel. Och liiiiite behöver ju även en privat och enkel ceremoni planeras. Även om allt man egentligen behöver är en vigselförrättare, två vittnen och en massa kärlek. Ja, och så kanske en ring då… Ooops!

Mitt i kryssandet mellan hysteriskt överfulla butiker två dagar före julafton, kastar vi oss även in på Kjellins guld i jakt på en vigselring. Och där ligger den. Ringen. Eller ja, den som det fick bli, låg ju där i alla fall. Fullt duglig i sammanhanget, tyckte båda. Pust, vilken tur? Julhelgen firas och mellandagarna spenderas delvis med eftersatt jobbadministration och diverse hjälpinsatser hos mina föräldrar. Och så plötsligt var det redan dagen före den stora dagen! Ringen hämtas ut och beundras tillsammans med upputsade förlovningsringar. Så vackra. Men, vad nu? Den nya ringen är ju för liten? Hur är det möjligt när fingret var på plats och provade ut den – gaahh!? Och kläder? Shit, vad ska man ha på sig när man valt bort brudklänning och helst inte bär jobbkläderna eller mysdressen? Killar har det lätt. Skjorta, slips, väst och kavaj och prinsen är på plats. Men vi tjejer, vad gör vi om vi inte har tid eller råd att drunkna i tyll och spets och glittrande diamanter? Eller om vi inte tillhör size zero samtidigt som vi råkar vara lite sent ute… Dagen före vigseln tillbringas yrandes på stan för utbankning av ring och utprovning av kläder.

Troligen var det trots allt någons slags förnekelse som hade försatt mig i denna prekära situation, dagen före vigseln. Förnekelse inför att verkligheten faktiskt alltid vinner över drömmen. Och i verkligheten finns inget sista-minuten-trollspö som virvlar upp en kaskad av glitterstjärnor runt omkring en, timmen före balen. Eller bröllopet. I verkligheten måste man planera i förväg. Typ, påbörja en bantningsdiet ett år innan, spara ut håret minst ett decennium – eller tycka att Rapunzel of Sweden är kvinnans bästa vän? – samt förstås måttbeställa klänning, i god tid. Eller åtminstone inhandla klädsel av något slag. Särskilt om man tenderar att vara extra självkritisk vid klädutprovning under stress…

Så här skulle det ju inte vara att gifta sig, väl? En tillfällig panikkänsla infinner sig, när jag 3 timmar före den bokade vigselakten på Rådhuset, fortfarande befinner mig utan kläder till vigseln framför ett stängt H&M och KappAhl… Och att idag igen åka in till stan, där det möjligen är öppet, hinns inte. Två val. Acceptera fakta och bryt ihop eller acceptera fakta och tänk om, tänk nytt, tänkt rätt. Min och sambons gemensamma liv passerar i revy. Jag tänker på alla utmaningar, kriser och sorger vi gått igenom tillsammans med bibehållen framtidstro och känsla av självklar samhörighet. Jag tänker också på alla roliga tokigheter, nästan-misslyckanden och framgångar vi upplevt genom åren. För att inte tala om den vardagsnära tryggheten i att ha någon i sitt liv som ser en och alltid finns där. Med eller utan övervikt, spets, tyll och diamanter…

Valet blir enkelt. Man kan definitivt gifta sig i svarta vardagsbyxor och en ren tröja bara man älskar den man gifter sig med! Men en liten bröllopsbukett kan ju vara fint… Ooops? Så med den inställningen kastar jag mig iväg över E4 mot Buketten i ett fåfängt hopp om att de ska ha öppet så här på nyårsafton. Och tänka sig, the universe works for me! Jag noterar t.o.m. att en angränsande klädbutik faktiskt också har öppet – jackpot! Som en virvelvind drar jag fram bland klädsnurror och realappar och hittar, kanske inte mina drömmars vigsel-outfit, men i alla fall något som jag inte haft på mig på jobbet…

På Buketten ber jag snabbt om hjälp och förklarar mitt ärende – ett stycke brudbukett, tack! Expediten tittar lite undrande på mig och frågar när jag vill ha den. När? Nu, så klart! Vi gifter oss om en timme, så det får gå fort. Expeditens reaktion var så här i efterhand rätt komisk, men just då uppskattade jag väl inte direkt att bli ifrågasatt med kommentaren ”- En brudbukett brukar man beställa två månader i förväg..!”. Ibland är det tur man är både rapp i käften och har hyfsad självkontroll. Jag svarar lite syrligt att den kommentaren och det bemötandet var inget jag behövde just nu och inget som var till butikens fördel, men hjälp med en bukett skulle sitta bra… Jag gillar de, och de och de blommorna…196 kr, tack och hej! Erkännas ska väl också att expediteten gjorde sitt bästa för att släta över det hela, när hon fick klart för sig vissa omständigheter. När hon hörde att jag inte ens hade någon brudklänning erbjöd hon till och med utlåning av sin egen! Men det fick vara.

Hem och fixa till sig på 20 minuter, innan vi behövde kasta oss i bilen. Dusch var inte att tänka på, även om håret nog skulle ha mått bra av en tvätt. Men vad kan inte ett par hårklämmor lösa? Och så inte glömma ringarna eller blommorna…eller sonen! Allt och alla med – off we go! Naturligtvis var vi sist på plats. Men jag tror att vi var ca 20 sekunder före bokad tid, så det får ändå betecknas som en seger i sammanhanget. Särskilt som humöret var på topp! Och stundens allvar gav precis den där magiska känslan man bara har kunnat föreställa sig innan. Två minuter har nog aldrig stått så stilla förut?

Ja, tänk ändå, så blev vi till slut man och hustru på riktigt, efter 23 år. Stort. Med rätt inställning kan det mesta bli helt fantastiskt. Helt ärligt!

Vad framtiden som gift har i sitt sköte är ännu mycket osäkert. Det gör mig lugn.

Annonser

Härligt om du vill bidra med dina tankar kring det jag skrev!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s