Rädslan att bli avvisad

Den 12 mars 2012 kl. 16.20 släppte min älskade mamma taget, 69 år gammal, efter två års tapper kamp mot cancern. När en nära anhörig är svårt sjuk, och så småningom kanske även går bort, får det nog konsekvenser för de flesta. Förutom rent praktiska realiteter, leder det även till att man ställer sig en del djupa och svåra frågor. Jag är inget undantag.

Saker jag försökt hålla ifrån mig hittade plötsligt en bakdörr. En ny väg att åter krypa in under skinnet på mig och göra sig påminda. När sån’t händer kan man försöka fly på nytt eller välkomna det obehagliga. Tillåta sig att trots smärtan försöka växa i allt det svåra. Inte i något försök att framstå hjältemodig eller märkvärdig, utan som ett sätt att komma vidare som en helare människa. Detta är ett val. Och det var ett val jag gjorde.

I mina egna ögon har jag haft en väldigt bra och trygg uppväxt. Jag tycker själv att jag fått med mig det mesta man behöver för att klara livets utmaningar. Jag har oftast känt mig både älskad och respekterad av mina närmaste. Men omständigheter gjorde ändå att vid 6-årsålder och under ett antal år framöver fick jag mig några rejäla knäckar. Och rädslan för att inte räcka till som den jag var, vara värdig andras kärlek, vänskap, uppmärksamhet eller bekräftelse, smög sig på. Ett försök att kompensera detta genom att å ena sidan ”vara duktig” och å andra sidan ”vara lagom”, tog sin början. En historia jag tror mig dela med många.

Hur som helst, en av de saker som aktualiserats under mammas sjukdomstid blev just rädslan att bli avvisad. Vi människor är beroende av andra för att överleva, såväl rent fysiskt som socialt och känslomässigt. När väl rädslan för att bli avvisad har fått sitt fäste är det lätt hänt att man gör allt för att undvika den. Även när det bara förvärrar, och trots att verklig grund för rädslan egentligen saknas. Det är ju ofta så vi fungerar. Vår verklighet blir den vi ser. Och vi ser det vi riktar in vårt medvetande och fokus på. Resten filtreras liksom bort. Med en finare benämning kallas det selektiv perception.

Med andra ord hade jag tidigt i livet etablerat någon form av tro inom mig själv. En tro på att jag förtjänade att bli avvisad om jag var mig själv fullt ut. Och jag sökte länge ständigt efter bekräftelse på att detta var sant. Man vill ju hålla kvar vid sin religion, ju, hur korkad den än är. Alla eventuella motbevis ignorerades effektivt, medan enstaka händelser till stöd för min tes blev till stora löpsedlar i mitt inre.

Annikas vänner svek henne igen – men hon har sig själv att skylla. Läs allt i vår sommarföljetång!

Vem tror hon att hon är egentligen? Läs om hur Annika trodde hon kunde bli omtyckt för den hon var!

Folk hånskrattar bakom ryggen på Annika – men vem skulle inte det! Läs allt om hennes misslyckanden i vår extra bilaga!

En olycklig kommentar från någon viktig person, ett oskyldigt val av någon annan som lekkamrat, en i mina ögon kritisk och nedlåtande blick eller suck – ja, för den som letar kan tecknen finnas i de mest subtila och obetydliga sammanhang. Tro mig.

Att det var jag som letade eller hade kikarsiktet inställt på en begränsad del av verkligheten, har jag till fullo insett först på senare år. Och även sedan denna insikt drabbat mig har det varit smärtsamt och förenat med stor vånda att acceptera det. För att inte tala om att våga skifta fokus ens för en liten stund. Våga tro på att jag egentligen bara lidit av ett väl inövat synfel. Det är ju så ofantligt mycket lättare att fortsätta nära den tro man redan har. Att bekräfta sin världsbild eller självuppfattning, vare sig den är bra för en eller inte. Någon som känner igen sig?

Min strategi kom att omfatta ett antal olika delar. En var att i mångt och mycket begränsa mig själv som person – vilket kan te sig skrattretande för de som mött mig genom åren och knappast upplevt mig som nedtonad eller begränsad. En annan att bli en ”duktig flicka”. Men inte för duktig heller, för det vore att bli ”för mycket”. Och då kan man också bli avvisad. Farlig balansgång, sån’t där. En tredje var att inte ha alltför höga förväntningar på vad andra skulle vara beredda att göra för min skull. Hellre bli glatt överraskad än besviken med andra ord.

Det mest sorgliga av allt är nog ändå, att i rädslan för avvisande har jag begränsat mig i min längtan efter att få ge till andra. Få sträcka ut en hand, dela med mig eller hjälpa till där jag kan. Genuint och utan att förvänta mig något tillbaka. För inget smärtar väl ett naket hjärta mer än att stå där, utan baktankar eller andra förväntningar än att förbehållslöst få bidra, och sedan mötas av kalla handen. Avvisad. Betydelselös. Värdelös. Tillintetgjord. Som tur var har min längtan efter att få bidra, ge av mig själv eller hjälpa andra, många gånger varit starkare än rädslan att bli avvisad. Men ändå, otaliga är de gånger jag valt att avstå den spontana impulsen. Backat, gjort mig liten och betydelselös på egen hand.

Nå, vad har då allt detta med min mammas bortgång att göra? Jo, det ska jag berätta. Mamma representerade den som verkligen såg och accepterade hela mig, med bibehållen ovillkorlig kärlek. Inför henne var jag fortfarande allt det där jag hade potential att vara. Till henne kunde jag alltid komma som jag var. Åtminstone har det känts så. Trots allt jag säkerligen utsatt henne för genom åren, i min egen vilda, starka, kamp för självständighet med rätt till integritet, åsikter, värderingar och känslor.

Om det har funnits en person i mitt liv jag aldrig för en sekund kan komma ihåg att jag känt mig avvisad av, så är det mamma. Vilken oändlig trygghet. Är det då konstigt att denna rädsla aktualiseras och kryper upp till ytan, i ett läge då jag ställs inför det faktum att den tryggheten är på väg ut ur mitt liv? Nej, det tycker nog ingen.

Men stärkt av mammas uppvisade mod, i den svåra kamp hon förde, har jag tagit mig an mina egna spöken och min egen ångest så gott jag kan. Jag lovade mig själv att utmana mig och min rädsla att bli avvisad, så ofta och så mycket jag bara orkade. I det stora och i det lilla. Utåt sett är det kanske ingen som märker något. Och det är i så fall helt okej. Det är inte poängen. Poängen är att jag ska märka något. Och jag har så sakta kommit att märka en mycket viktig sak. Min rädsla att bli avvisad lever på framför allt en sak. Den lever på att jag avvisar mig själv och den jag är. Varken mer eller mindre. Och det är inte något som andra personer har kontroll över, egentligen. Makten är helt och hållet min.

Om jag blir avvisad av andra igen är förstås osäkert. Troligen blir jag ju det, förr eller senare. Troligen förr. Och det kanske är en del av livet för oss alla. Som tur var betyder ju inte det att jag behöver avvisa andra.

Det gör mig lugn.

Advertisements

13 comments on “Rädslan att bli avvisad

  1. Det var just det här jag behövde läsa just nu, just idag denna snoriga tisdag efter påsk hälsar en ghostbuster – tack Annika!

    • Men, Anna, vad glad jag blir att mitt inlägg nådde någon som hade glädje av det!

      Valet att skriva en blogg kom ju av att jag vill dela med mig naket och uppriktigt, i en önskan att göra världen mer genuin. Jag tror på att vi alla bär på olika hinder inom oss som förminskar vår potential och våra drömmar. Men genom att våga se och acceptera sina egna rädslor, kan man börja förändra sin verklighet helt på egen hand. Det är rätt coolt!

      Allt gott till dig och de dina – keep up the ghostbustering! 😉
      kram/Annika

    • Tack, snälla Jenny, för din uppmuntrande feedback och för att du tog dig tid att läsa!

      Dina ord ger mig välbehövlig styrka på vägen. Liksom hela du och din egen vandring inspirerar mig!

      kram
      Annika

  2. Modskap och klokheter, som vanligt;) Fastnar särskilt för din slutsats om vem som sitter på makten samt din fina beskrivning av din mamma. Tack!

    • Tack för din respons, Pernilla, och vad roligt att du läser i min blogg! 🙂

      Jag har dock varken känt mig särskilt modig eller klok sista åren, egentligen. Mer rädd och ofta ganska förvirrad faktiskt. Men man vänjer sig? Och upptäcker att man överlever. Det är väl kanske det som gör mig lugn, på något sätt trots allt? 😉

      kram
      Annika

  3. Ping: Våga fråga! | Coachamig.nu

  4. Ping: #Blogg100 nr 7 – Hur hanterar vi förluster? | Coachamig.nu

  5. Ping: En förlorad självbild att sörja | Coachamig.nu

Härligt om du vill bidra med dina tankar kring det jag skrev!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s