Kalla mig gärna Miss Lyckad!

Det finns många vägar till framgång. Och många definitioner på vad framgång är. De flesta är enligt mig rena bullshiten, faktiskt. På ren svenska. Eller ja, nu råkade det ju bli engelska i och för sig. Rena tjurskiten, då. Same, same, but different, som renskötaren sa…

success_failure

Jag vet förstås inte hur just din definition av framgång lyder, eller hur du bäst bör ta dig dit. Det vet bara du. Faktum är, att jag nog inte ens vet hur min egen lyder många av årets dagar. Och ännu mindre alla gånger vilken väg som vore bäst för mig. Kan det finnas något samband däremellan, möjligen? ”Om du inte vet vart du vill, hur ska du då ta dig dit eller veta när du är framme”, jada, jada, jada… Varför kan det inte bara få räcka med att veta var man INTE vill vara, undrar jag ibland lite obstinat? Bara det kan ju vara en konst att upptäcka, ju.

Nåja. En sak har jag i alla fall förstått och accepterat trots mycket inre motsträvighet. Alla vägar till framgång går via en rad misslyckanden. Eller egentligen är det ju inga misslyckanden, så länge man inte stannar kvar för alltid just där. Nej, det är bara tillfälliga anhalter för vila och återhämtning – och kanske lite ny kartläsning – där på vägen mot framgång. Allt är bara mer eller mindre bra resultat på vägen, så länge man inte gett upp helt. Först då är det ett misslyckande på riktigt.

PlanA

Jag har många mer eller mindre bra resultat på vägen när det gäller balans i livet. Och jag behöver återkommande stanna upp för en stunds kartläsning, på min egen väg mot framgång. Det är alldeles uppenbart. Som efter den här hösten till exempel.

Jag tyckte jag hade riggat det så bra, gjort min hemläxa ordentligt och visste vad jag ville och behövde. Hade begärt att få ut en massa innestående, outbetald övertid samt även 25% tjänstledighet för barn under 8 år. Allt i syfte att ge mig tid för egen återhämtning och påfyllnad efter en tuff vår med bl.a. min mors bortgång. Och tänk, ändå gick jag vilse! Igen. Trots min planering prejades jag in på någon förunderlig kostig, då jag inte i tid lyckades upptäcka bilen som kom emot mig på min sida av vägen…

Jag vet inte hur just dina bilar ser ut när de utan förvarning dyker upp ur dimman, på din egen utstakade körbana? Mina är ofta händelser på jobbet som kräver sin akuta hantering, och inte enkelt låter sig vare sig delegeras eller skjutas på. Oväntad slumpmässig revision från Ekonomistyrningsverket, neddragningar och varsel som ska hanteras inom organisationen, viktiga möten som någon annan plötsligt ändrar förutsättningarna för eller som inte blir av och därför stoppar upp annat, förändrade budgetförutsättningar, oväntade krav på kompletteringar eller underlag från myndigheter etc etc.

Fast ibland har det förstås varit stora lastbilar också, som ett företag som brinner ner, inbrott i hemmet och långtgående bankbedrägeri eller som under våren, en cancersjuk mamma som går bort med allt vad det innebär… Säkert helt normal trafik på livets väg, men ändå ack så svårt att anpassa körstilen till. I alla fall för mig. Undrar hur det kom sig att jag alls fick körkort, förresten? Eller har jag kanske inte det? Livet är kanske en enda lång övningskörning…

Ett-steg-narmare-korkortet

Hur som helst fick jag inse att jag tillåtit mig själv att hamna på en kostig igen, här under hösten. Därav bullshit-snacket i början. Jag som låg där snyggt och kontrollerat på L4:an (=Livsväg 4 för den som undrar), med nyservad bil och höll lagom hastighet och allt. Ändå hamnade jag alltså fel. Jag vet inte om det var bromsarna som slutade fungera, styrservon som la av eller om mitt signalhorn inte hördes? Något var det i alla fall som gjorde att en frontalkrock plötsligt var nära förestående.

Så sista veckorna före jul, julhelgen och ledigheten som just pågår, har handlat om att undvika detta scenario. Något som i mitt fall oftast sker bäst här ute på landet där jag i skrivande stund befinner mig, i naturens närhet och långt från såväl jobbet som stadens puls. Väl här kan jag försiktigt slå på vindrutetorkarna, för att åter få sikt genom rutan som kleggat igen av lerig sörja och allmän bull-shit, från den kostig jag råkade köra in på…

IMG_4237

Så nu har jag alltså tillfälligt pausat vid ännu ett misslyckande på vägen. En sida av mig hatar att erkänna det. För jag vill vara en som lyckas. Jämt. Med allt. Hela tiden. Jag vill vara oövervinnerlig, klara allt jag föresätter mig och lite till, rada framgångar på ett livets pärlband, gå på röda mattan och visa upp mig välputsad och i perfekt skick inför världen. Jag vill känna att jag lyckas. Vill vara lyckad. Ja, en sida av mig hatar verkligen att erkänna att jag mer eller mindre ständigt är långt ifrån den illusionen. Att jag oftast färdas på en kostig full av bull-shit. En sida hatar till och med att erkänna att det är en illusion. Vill tro att det verkligen vore möjligt att alltid lyckas.

Men en annan sida av mig tycker att det är det här som är livet. Och att det är perfekt att både erkänna och dela med sig av hur det är. Och absolut inget att vare sig skämmas över eller känna skuld för. Tycker att det är det mest naturliga och självklara i hela världen, och kanske till och med själva poängen med livets framgångsresa? Ja, att hamna på massa sketna kostigar, vricka fötterna i fallgroparna, tvingas göra u-svängar och allt som oftast stanna upp, torka av vindrutan och utforska livets karta på nytt, alltså. En del av mig tycker att det är alla misslyckanden längs vägen, som gör livet så spännande och möjliggör verklig utveckling. Att det är i dessa stunder jag är som mest i kontakt med såväl mig själv, som själva essensen av vad allt går ut på. Vad som verkligen är viktigt och värdefullt. Vad som är värt att sträva mot. Och inte.

Fallgropar

Inte så att jag menar att denna sida av mig dras till misslyckanden och söker efter trafiksituationer. Nej, snarare så att den fördomsfritt och kärleksfullt bejakar det som finns där bakom framgångsvägens teaterkulisser, och säger att det är här det verkliga livet pågår. Lev det. Omfamna det. Våga ta del fullt ut, som den livets artist och stjärna du är. L4:an är rak och lättkörd, men lämnar det mesta på djupet oupplevt och lockar endast en mainstream publik. Sök den roll som är skriven för dig, vilken det än är.

ellinor_roosevelt

Det är högst osäkert, om jag någonsin får några storroller i livet, eller når en scen som lockar mycket publik. Men det har nog aldrig varit min önskan heller, om jag tänker efter. Jag är nog mer för independent movies egentligen, om vi säger så. Och det är kanske där jag kommer göra min alldeles egna, speciella succé en dag. Kanske som Miss Lyckad? Någon som blir lyckad av att våga misslyckas. I sin alldeles egna independent movie som nästan ingen såg, men som ändå gjorde skillnad på sitt sätt.

Det är rätt osäkert hur det blir med den saken, men blotta tanken gör mig lugn!

you

Annonser

5 comments on “Kalla mig gärna Miss Lyckad!

  1. Hej du min vänn!
    Jag läser alltid dette skriver med en beundrande blick, både skriver du fantastiskt och engagerande men du och du så ärligt! Det du skriver här får mig att tänka lite extra… Det att välga riktigt, vara lyckad och att allt alltid skall vara perfekt… Jag tänker vare dag på alla dom val man måste ta och frågar mig själv om dom är riktiga, både profesjonelt och privat..ofta svarar jag ja, men ganska så ofta svarar jag nej i efterklokskap.. (i det faget har jag ganska så bra betyr.. ;-))
    Men samtidig så vet jag innerst inne att Inger är perfekt, att absolutt allt förändrar sig från dag till dag’ månad från månad och att om hundara år (läs 1 år i elektronikk-år!) är allt glömt. Det som finns kvar är erfaringane och kunnskapen dom förer med sig och det är det som är hela cluet!! För om vi inte hiver oss ut på ting som vi inte vet vart dom förer eller kräver och tar oss tid till att få til förändringar stannar vi upp och blir stilla…och går glipp av fantastiska upplevelser!
    självklart skall vi inte driva rovdrift på oss själv, vi skall stoppa upp och se oss omkring, kanske rätta kompasset mot ett annat mål eller vända tillbaka til start, men huvusaken är att det är vi själva som gör dom här ändringarna. Med familj och förpliktelser behövs det ofta en rådslagning, men til syvende och sist (kommer fra et eventyr, den syvende far i huset…kommer inte på det svenska uttrykket så här omedelbart! ;-)) är vel familjen beroende av att alla delar i det maskineriet är både hela och väloljade.
    Vad den enkelte så oljar sin del med kan variera i det oändliga.
    Ibland är det för min egen del bara å få sitta och inte göra nånting alls, och veta att allt som jag borde ha gjort kan jag høra senare utan att få dårligst samvete (har lite igen til att få en A i precis det da men…) men det som är viktigaste för mig i denna sammenhenget är att dom tillbaka meldningar som jag får, inte går på vad jag inte har fått gjort, men det jag faktiskt har gjort!! Alt i från en plan over romjulen på jobb (har fri!!) som jag fick så positive tilbakemeldninger om, til att jag slo inn julklapparna så fint! Då gør det faktiskt ingen världens ting att tapen, julklappspapperet og snørene fortfarande ligger på sovrumsgolvet..! Eller hur?
    Tänkere ofta på hur lyckligt lottad jag har varit i livet mitt, men jag har inte alltid känt mig så lycklig…med livets utfordringar som står i kö. Men samtidigt så vet jag, innerst inne så er det upp till mig själv hur jag vill att världen skall möta mig. Med ett leende eller med ett bittert uttryck?
    Jag välger det första och hoppas att folk ler med mig, inte av mig. Och gör de det, så..so what? 🙂

    Ser fram till ditt nästa innlägg, de är så härligt att läsa.

    Många kramar och bull-shit-mockande hälsningar från mig!

    Från lilla My 🙂

    • Tack, härliga Maria, för ditt långa och personliga svar! ❤

      Det gläder mig att mitt eget navelskåderi här i bloggen, även kan få en och annan där ute till lite eftertanke – oavsett vilken riktning det tar! Jag tänker att det är lite som en "butterfly effect", och känner att allt har sin mening och gör skillnad. Till och med "en blogg nästan utan läsare", så här i all sin enkelhet… :o)

      Jag gillar din sammanfattning på slutet, att det faktiskt är upp till oss själva hur vi vill att världen skall möta oss – med ett leende eller med ett bittert uttryck! Fast jag kan villigt erkänna att ibland väljer jag tvärtemot vad jag själv anser klokt, men ganska snart ledsnar jag på det som möter mig och gör nya och bättre val… 🙂

      Jaja, vad är väl en bal på slottet? Livet är inte alltid lätt, men vansinnigt intressant! Och såväl julen som andra högtider kommer och går. Med eller utan julpapper, julsnöre och tejp på sovrumsgolvet. Man får helt enkelt odla sin tacksamhet över allt man har, och inse att det är ett privilegium att vakna upp varje morgon till en ny dag, med nya möjligheter att misslyckas på sin väg mot framgång… 😉

      Bamsekramar
      Annika

  2. Aha! Du pratar om skidskytte!
    Om man inte prickar rätt på första varvet får man en andra chans å en tredje å så går livet vidare tills man träffat tavlan så bra det är möjligt å får en ny utmaning. I skidskytte ser ju målet rätt likadant ut vid varje ny tävling men i livet (IRL) är det ju lite varierande vad som är ‘bulls eye’
    Å det är väl en tjusning i sig kanske

    • Precis, Pia! Skidskytte. Självklart! 🙂

      Skidskytte längs en kostig fylld av bullshit på jakt efter en riktig fullträff mitt i bulls eye! Sen antar man nästa banas utmaning och åker vidare. Swisch, se upp i backen!

      Har du själv lyckats bäst i liggande eller stående skjutning? Vissa är bättre på det ena än det andra, och man behöver olika många varv innan det sitter… 😉

      kram
      Annika

  3. Ping: En förlorad självbild att sörja | Coachamig.nu

Härligt om du vill bidra med dina tankar kring det jag skrev!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s